Neej jag känner mig såå gullig.. hahah trodde inte jag var en sån. Satt och läste mina gamla inlägg i min gamla blogg och kolla vad jag hitta hahhaha, fick tårar på riktigt hahah.. Aww har till och med glömt att jag någon gång har varit kär, skuumt!
Olycklig kär ! <3
Min kompis som tog mig dit gick hem för att lämna några saker. Jag satt där på scenen helt ensam, fast det fanns massa folk där. Det var hög musik och folk som uppträde. Det fanns massor med ungdomar. Sen kom det ett gäng ungdomar som jag kallade "Snorungar" Han var en av de. När jag såg honom kände jag värme inom mig.Som jag aldrig känt förr. Jag hade en kamera i handen. Så jag tog upp den och tog kort på alla dessa ungdomar som jag kallade för (snorungar) för att få med han på bilden så att jag aldrig nånsin skulle glömma bort honom. Jag lyckades. Han såg mig inte fast jag stod bara några cm framför honom. Efter några minuter kom min kompis tillbaka. Och då frågade jag henne "Vad heter han med kepsen". Jag trodde att hon visste eftersom hon bodde där men tydligen inte "Jag vet inte, vadåra?" sa hon, då sa jag "nej bara undrar". Jag vet inte om jag ljög, jag visste inte vad jag kände. Efter några minuter stod han precis bakom mig. Jag kollade på honom och han kollade mig, enligt mig var det ögonkontakt men jag vet inte vad han tänkte. Jag gick där ifrån. Åkte hem. Jag kunde inte sluta tänka på honom. Jag var en skugga för honom, han såg mig inte. Men var det verkligen så?
Några månader senare.
Mina bästa vänner ville bada. Så vi gick till ett ställe som heter Höglundabadet. Där träffade vi några killkompisar som badade. Han var där, killen från festvalen eller vad det var. Men han badade inte. När jag såg honom kände jag samma värmen inom mig igen. Jag kunde inte andas. Jag var tvungen och ta något kallt. Så jag tog fram en burk läsk som jag köpte på väg dit. Han hade en boll i handen. När jag såg bollen fick jag en känsla av att han var fotbollsnörd, och jag kände att jag hade rätt för han var riktigt bra på fotboll. Jag kunde inte sluta kolla på honom. Han märkte nog det. Den här gången såg han mig. Han hörde säkert mitt namn, för där jag var så var det bara mitt namn som ropades hela tiden, här och där. När jag kom hem satt jag på datorn. Loggade in på facebook och då såg jag att jag hade 6 vänförfrågor. Han var en av de. Då sa jag för mig själv "Bättre senare än aldrig. Äntligen såg han mig. Härligt" När jag accepterade såg jag att han var inloggad. Och som alla ungdomar gör lekte jag dum. Jag skrev " Vem" (på chatten) fast jag viste vem han var. Och då svarade han " (hans namn) och att han är den **** killen som var i höglunda" med en vit boll. Då tänkte jag " hörru gubben jag vet vem du är, visste bara inte hur jag skulle börja prata med dig, men du är nog för dum för att förstå" Vi började prata mer och mer. Han skulle logga ut så han bad om mitt nummer. Då tänkte jag "härligt, det var ju en bra början iaf"
Några veckor senare:
Jag kände att han gillade mig också, till och med mer än vad jag gillade honom. Men jag lekte svår fast jag kände samma sak. (ett av mitt livs största misstag. Något jag ångrar väldigt mycket) Jag var kall mot honom. Han sa gång på gång att jag skulle sluta vara dryg mot han. Men jag slutade aldrig. Ibland när jag hade tråkigt smsade jag honom för att bara driva med han fast jag visste att han hatade det. Jag sabbade allt. Alla de dagarna jag höll på driva med han skulle jag ha berättat vad jag kände för honom istället. En gång vaknade jag och loggade in på facebook och såg att han hade ett förhållande. Jag grät i jag vet inte hur många dagar. Sedan dess har mitt liv blivit trist. Jag har blivit någon annan. Eller nej, rätt sagt den riktiga jag. Jag känner mig inte som en drottning längre. Mitt liv har blivit svart. Jag gråter för nästan allting. Klagar på exakt allt, även saker man inte inte ska klaga över. En gång var jag en bit av honom. Den han inte kunde lämna. Idag är jag hans skugga. Jag kan inte skilla på någon/något än bara mig själv. Var jag mig själv som jag är nu hade jag aldrig förlorat honom, det är jag säker på. Men jag har lovat mig själv att älska honom resten av mitt liv oavsett vad. Jag är olycklig kär och ingen kan ändra på det, bara han.
Så jag säger till er mina läsare, va dig själv. Han/hon ska gilla dig för den du är.
Haahahah jag just nu dör jag av garv. Det där var typ för 1 år och några månader sen... Man ska liksom acceptera läget och gå vidare, tror ni att jag visste att jag skulle glömma den första killen jag verkligen älskade mer än Gud?!! hahah neej jag trodde att mitt liv skulle ta slut där, men neej ta dagen som det kommer... För ett tag sen ville han ha mig igen, men det var försent, hade inga känslor kvar. Han var ingenting i mina ögon längre... Gissa hur det är mellan oss idag?!! Joo vi är juu fett nära vänner som att det aldrig funnits något mellan oss... Heelt sådär otroligt, jag har till och med glömt den här historia hittils... Nu skrattar jag bara åt det hela.. Vi är fortfarande unga, 90% av oss kommer inte gifta sig med den killen/tjejen den är tillsammans med nu... Bättre senare än aldrig eller hur?? Skrattar sist skrattar bäst.. :D
Trackback
